När jag tror att jag ska bli bestraffad blir jag rädd

Rädsla som tillval

  • Rädd att bli bestraffad
  • Rädd att bli för glad
  • Straffande gudar
  • Att tillåta

När jag tror att jag ska bli bestraffad blir jag rädd – till och med rädd för Gud


Misstag, konsekvenser, bestraffningar. Att tro på en straffande Gud

Bland mina val av tankar har funnits stor rädsla för misstag och jag har många stressade andetag och jagade nätter när jag våndats och varit rädd för konsekvenser. Jag har absolut trott att det kommer straff om jag gör fel. Att Gud straffar om jag gör fel. Ibland har jag nästan inte vågat vara riktigt glad för tänk om jag blir övermodig och straffas, bäst att ta ut lite rädsla och bestraffning i förskott. Hjälp tänker jag nu, inte så klartänkt alltid.

Jag har gjort många till Gud och gett dem makten att bestämma över mitt rätt och fel och straffa mig. Inte minst har jag straffat mig själv.

En straffande Gud kan vara en dominant chef som bestämmer och delar ut bestraffningar när man inte lyder eller inte förstår så det blir fel. Så här kan mina tankar gå:
1. Chefen har inte hört av sig på länge och avbokade vårt senaste möte. Jag ligger nog risigt till nu, snart kommer det!
2. Chefen hör ofta av sig, vad händer – behöver jag kontrolleras eller? Gör jag inte det jag ska eller duger inte det jag gör?
Det gör det extra svårt att vara chef, eller hur?  

En straffande Gud kan vara en förälder som ” i allra bästa välmening” sätter gränser för sitt barn och när barnet inte förstår begränsningen kommer ett litet straff så att det lär sig konsekvenser.

En straffande Gud kan vara en lärare, en läkare, en polis, en domare, en handläggare på Skatteverket – beroende på situation.

Vad de straffande Gudarna har gemensamt för mig är att jag gör dem till auktoriteter som jag måste lyda och jag känner mig liten och värdelös och rädd.

Min egen bestraffning bygger på att jag är värdelös. Värdelös som inte kan göra rätt så jag slipper bestraffning. Värdelös som förälder som kanske inte klarar att uppfostra mitt barn. Värdelös som medarbetare som inte klarar att göra den perfekta presentationen. Värdelös som bilförare – alla andra kör mycket bättre och gör jättesnygga fickparkeringar. Värdelös mer som oftast. Ja, du fattar – det rullar på.

Så när jag förstår att jag projicerar bestraffningen och den kommer tillbaka som en bumerang och i stället överlämnar mina tankar om bestraffning lättar känslan av skuld och jag kan börja andas igen. Skuld är min egen värdering av vad som är rätt och vad som är fel och som gör mig rädd för att bara göra fel. Skuld behöver jag inte behålla. Jag vill ju fasiken ha lite kul, känna solen och vinden, vandra barfota i gräset och vara tacksam. Jag vill tillåta det.