Ord som verktyg

När jag hörde rösten säga ”Jag vill predika” förstod jag inte vad det betydde. Predika var ett ord jag förknippade med kyrkor och gamla män i talarstolar. Men när synkroniciteterna började rada upp sig blev det tydligt att ordet pekade på något annat: att låta text och språk bli en kanal för helande.

Jag upptäckte att när jag läste ur En Kurs i Mirakler och sedan reflekterade, öppnades något i mig. När jag skrev ner mina tankar, utan krav på att de skulle vara ”fina” eller ”rätt”, blev orden som ett fönster mot en större förståelse. Och när jag delade det jag skrivit med andra, fick jag ofta höra: ”Det där var precis vad jag behövde höra.”

Det var då jag insåg att rösten hade rätt. Predika betydde inte att tala från en predikstol, utan att låta texterna få arbeta genom mig och med mig. Att läsa, skriva och reflektera blev en träning för andliga muskler.

När jag senare hörde talas om begreppet biblioterapi kände jag genast igen det – det var exakt vad jag redan blivit vägledd att göra. Att läsa texter och låta dem spegla det inre. Att skriva för att se klarare. Att dela för att hela. Så småningom började jag utbilda mig inom biblio- och poesiterapi, och fann där ett språk för det jag redan levde.

För mig blev de här metoderna inte en ersättning för Kursen, utan ett sätt att gå djupare i den. Ett sätt att konkret tillämpa förlåtelsen i vardagen, genom ord, papper, penna och samtal. Ett sätt att låta förlåtelsen ta form i text.

Det är därför biblio- och poesiterapi har blivit så viktiga redskap för mig. Att läsa och reflektera, att skriva och dela – det är att bjuda in Helige Ande att sitta bredvid och titta tillsammans på trosföreställningar. Då ser jag att mina berättelser inte är fasta, slutna eller eviga. De kan läsas om. De kan förstås på ett nytt sätt.

Kursen talar om ”manuskriptet” – att drömmen redan är skriven, men att vi kan välja med vilken tolk vi vill se på den. Antingen med egot, som ser separation och konflikt, eller med Helige Ande, som ser kärlek eller rop på kärlek. När vi skriver ner våra historier och sedan läser dem i ljuset av den Andens förståelse, får de en annan betydelse.

Jag har själv sett hur många händelser som jag kallade misslyckanden, i själva verket bar på gåvor. När jag började läsa historierna med Helige Ande blev de lektioner i frihet.

Det är just det den här boken vill erbjuda dig: en möjlighet att kliva ut ur din egen historia, att se den från en ny vinkel, och att upptäcka att inspirationen alltid funnits där – och väntat på att bli sedd.

Vägen genom övningarna

Den här boken är inte skriven för att ge dig mer teori. Jag vill att du ska göra boken. Därför är den uppbyggd kring övningar – läsande, skrivande, reflekterande. De är som dörrar som öppnas, en efter en.

Ordningen har betydelse. Jag vet hur lockande det kan vara att hoppa mellan övningar, välja det som känns mest intressant för stunden och hoppa över det som känns svårt. Jag gjorde så i många år – i andra självhjälpsböcker, i Kursen, i tolvstegsprogram. Det tog liksom aldrig slut, jag bara fortsatte på nästa program, nästa självhjälp jag hade missat något avgörande.

Det var först när jag gick med på att följa en struktur – att göra övningarna i den ordning de var angivna – som en djupare process satte igång. Jag upptäckte att disciplin inte är ett straff, utan en kärleksfull form. Den håller mig kvar när egot vill fly, och den gör det möjligt för Helige Ande att leda mig genom saker jag själv inte hade valt att möta.

Du kommer att stöta på motstånd. Det kan kännas som om allt inom dig säger nej: ”Det här är inte viktigt. Jag hinner inte. Det här fungerar inte.” I början tog jag det som ett tecken på att jag misslyckades. Men nu vet jag: motstånd är egots reaktion på framgång. Det betyder att något viktigt är på väg att uppenbaras.

Så när du stöter på motstånd – fira. Se det som en signal om att du är på rätt väg. Om du behöver, lägg övningen åt sidan en stund och kom tillbaka när du är redo. Det är ingen brådska. Men låt inte egot lura dig att tro att motstånd är ett tecken på att du borde ge upp.

Övningarna är till för att du ska se. Att se är det första steget mot att förlåta. Förlåtelse, i Kursens mening, är vägen till inspirationens källa.

Ur Lev i inspirationens flöde, av Anna Åberg. Nästa avsnitt handlar om den här bokens väg.