En bön om liv

En av de mest avgörande händelserna i mitt liv kom när jag låg på sjukhus inför operation med brusten blindtarm. Jag var medicinerad och hade ingen smärta, men rädslan var stark. Jag var rädd att dö. Jag kände att jag inte kunde lita på läkarna eller på något yttre. Det enda jag kunde lita till var Gud.

Så jag bad: ”Låt mig få leva. Låt mig överleva detta.”

Operationen gick bra. Några dagar senare, när jag låg i sängen och halvslumrade under återhämtningen, hörde jag rösten igen – den som jag redan anat tidigare i livet men nu inte längre kunde ignorera. Den sa: ”Jag vill predika.”

Jag minns min spontana reaktion: ”Nej! Det är bara gamla gubbar som predikar.” Rösten var ihärdig och stadig, jag kunde inte avfärda den. Kort därefter började synkroniciteterna rada upp sig – böcker, möten och tillfällen som alla pekade åt samma håll.

Med tiden förstod jag att ”predika” inte handlade om att stå i en predikstol, utan om att läsa, reflektera och dela. Att låta ord bli ett redskap för helande – för mig själv och för andra.

I efterhand ser jag att min bön verkligen blev besvarad. Jag fick livet tillbaka, inte bara i kroppen utan i Anden.

Ur Lev i inspirationens flöde, av Anna Åberg. Nästa avsnitt handlar om ord som verktyg.