Att tänka är min identitet

Att tänka är min identitet

  • Jag tänker alltså är jag
  • Nya tankar är gamla tankar
  • Identifierar. Känner igen
  • Heliga ögonblick

Att tänka är min identitet


Jag tänker alltså är jag

Mitt jag är tanken. Jag har gett mig etiketter som doer, problemlösare, verbal, stark i tanken med flera. Så är jag övertygad om mig som en tänkande modern utvecklad individ med fötterna fast förankrade på Jorden strävandes framåt till framtiden.

Den har alltid funnits med mig. Min identitet sammanväxt med min övertygelse om min styrka – att jag kan lösa situationer genom min utvecklade hjärnas fenomenala tankesystem.

Så jag tittar på mina tankemönster och ser att de inte alltid är konstruktiva och framåtsyftande. Tvärtom är de ofta tillbaka i det som hände förr och vältrar sig i rädsla för att göra om eller göra varianter på misstag som jag anser mig ha gjort. Min identitet, som jag tror visar sig som förändringsbenägen och positiv och jag blir ärligt förvånad när jag uppfattas på andra sätt, har en ton av ”det var bättre förr”, motstånd och ovilja. Jag säger ”hemska tanke” utan att reflektera över hur hemskt det är att tänka och säga det.

Så jag välkomnar en ny identitet som är trygg och tillitsfull. Som vågar välja igen och ge många chanser att missa lyckan för att kunna lyckas. När jag är lugn blir tankarna vänliga och jag identifierar mig med vänlighet. Bilden av mig som den som själv har tänkt fram  optimala lösningar börjar ersättas av en ny, som egentligen inte är ny eftersom det är den som fanns innan jag började regissera mig själv.

Jag behöver inte bevisa min identitet. Jag behöver inte legitimera mig. Jag leds av vänlighet och kärlek tillsammans med andra. Jag ser mina begränsningar och min rädsla som tror att jag måste bekräfta mig och mitt jag. Ett sånt heligt ögonblick när jag fattar att min identitet är ett med andras. Med Gud.

Oh, Lord please don´t let me be misunderstood.