Den kollektiva medvetenhetens skuld

Den kollektiva medvetenhetens skuld

  • På väg med oro i magen
  • Jag är du
  • Flygskam, kontrollskam, skam över speciella relationer, ekonomiskam
  • Skölj bort det gamla och ge plats för det som fanns innan

Den kollektiva medvetenhetens skuld


Vi landade on time men avstigningen från flygplanet tog tid. Många familjer med flera generationer reste tillsammans och de blockerade gången ivrigt gestikulerandes mot packningen som lastats in där det fanns utrymme ovanför sittplatserna. De äldre kvinnorna för korta för att alls nå att lyfta ner någon av de till bredden fyllda handbagagen, männen som lite ointresserat och i vart fall utan någon brådska långsamt lyfte ner väska efter väska och placerade mellan sig och nästa familjemedlem.

Min irritation över den obefintliga insikten om hur de hindrade alla passagerare som ville kliva av och var helt beroende av fri passage. Det blev snabbt varmt i planet, jag hade en tid att passa, människor som väntade på mig för att hämta upp mig och jag kände nervositet över passkontrollen. Många dokument som tagit tid att få klart och min rädsla för att bli granskad och ifrågasatt av polis i främmande land rev i mitt system.

Jag kom av planet som en av de sista, lätt svettig i nacken och men en stigande irritation. Lite stapplande efter många timmars sittande i trångt benutrymme rörde jag mig så snabbt jag kunde mot passkontrollen med mina dokument, det nytagna passet och ifyllda blanketter som delats ut på flygplanet.

Vid passkontrollen blev jag stående i ny kö som en av de sista. Jag såg hur resenärerna framför mig svarade på frågor och gick åt sidan för att komplettera med något som de missat för att sedan helt självklart komma tillbaka i kön framför mig eftersom de redan påbörjat sin kontroll. Min egen rädsla växte, skulle jag ens förstå vad polisen förväntade sig av mig förmodligen på ett språk eller en brytning som var helt obekant för mig. Med onödigt hög puls närmade jag mig luckan i kontrollen med ord från ett par från Nederländerna som precis smitit in i kön igen framför mig –”du har samma problem som vi, blanketten som vi fick av flygbolaget gäller inte. Du måste fylla i en ny”.

Min rädsla var helt obefogad och jag gled igenom kontrollen utan besvär. Vänliga frågor om jag hade alla papper med mig utan krav att visa upp dem, en mjuk uppmaning att dra ansiktsmasken åt sidan för att jämföra originalet med passet, en stämpel och sen var jag igenom. Med raska kliv gick jag till bagagebandet och kom ut i vänthallen.

Jag slängde ett ”I had no problems at all” till det holländska paret när jag passerade dem och gick med helt bortflugen irritation och en känsla av att vara speciell som svensk medborgare som oftast flyger igenom kontroller och möts av vänlighet.

Något skaver inom mig när jag svänger mitt utslagna blonda hår förbi sjalarna som täcker infödda kvinnors mörka. Jag tillhör en priviligierad minoritet som utan problem kan resa och fylla väskorna med märkesprylar och nya minnen. Som bokar sig till upplevelser utan att blinka och åker förbi kontroller på en räkmacka och som dömer medresenärer som har mage att ta mer än ge mer plats i mötet.

Min irritation och min rädsla plockar fram känslor av skuld och skam. Min tro på mitt eget lyckosamma val av nationalitet som gör mig speciell känns torr i halsen och de irriterade blickar som jag skickat till bagagemarodörerna i planet vände som en bumerang och snurrade obekvämt runt min hals. Så enkelt det går att gå direkt in i anklagelser utan att påminna(s) om vänlighet. Egots överlägsna känsla av att vara unik dömer hårt med reptilsnabb irritation och slår hårt tillbaka när insikten når fram.

Så lätt att flytta ut skulden på omgivningen eller Gud för att slippa se min egen del och så brutalt straffa mig själv när insikterna kommer, igen och igen i olika men likadana situationer. I mig finns både den blonda kvinnan och den mörkhåriga med sjal. Den långa fria och den kortare med begränsningar. Friheten som jag definierar den har ett pris som begränsar när jag går med min övertro till mitt speciella jag. Jag böjer mjukt mitt huvud inför insikten och ber om att få behålla det som den ger. En möjlighet att själv påverka om skuld och skam ska få måla mina färger.

Flygskam, kontrollskam, skam över speciella relationer, ekonomiskam – skammen har många ansikten.

Jag köper mig en ny upplevelse och en ny relation. Till mig själv och till alla som jag sammanlänkas med. Viftar med mitt kreditkort och lyfter mig över lokalbefolkningen och köper mig en frist från den meningslösa vardagen. Floskler som talar om att en resa bara är att försöka köpa sig bort från en uttråkad vardag och att allt blir som vanligt när vi kommer hem igen retar mig och jag vill tävla varje gång om att det inte är sant.

När jag skriver den här texten och tänker tillbaka så kommer obehaget tillbaka. Att låta gamla ”synder” fortsätta att skava är en framgångsrik dubbel bestraffning. Det är befriande att se på det och släppa det för att inte fortsätta bära det. Jag kan välja annorlunda igen och igen och igen och sälja in en ny tanke till mig där det inte finns skuld eller skam men i stället vänlighet och en känsla av att allt är väl och vi vill alla varandra väl. Inser att jag bedömer mig själv hårt och dubblar eller kanske tripplar bestraffningen. Låter vänligheten skölja bort det gamla och ge plats för det som fanns innan det.